Dagens suris
Jag har funderat och filosoferat om begreppet eget ansvar -och kommit fram till att jag hädanefter i hela mitt privata liv inte kommer att bära någon annans ansvar än mitt eget på mina axlar. Det är färdigt med det nu.
Har länge tagit ansvar över andra runt mig som strulat till det eller bara " är som han är" och då plötsligt ska hela ansvaret gå till "motparten", dvs mig i det här laget. Så om någon runt mig beter sig barnsligt, är det upp till mig hela tiden att bete mig vuxet. "Rädda alltihop" eftersom jag är "den förståndiga" och den andra "är ju som h*n är".... Så när jag räcker ut handen och blir mött av en rygg, är ju "valet och ansvaret ändå mitt" för att allt ska bli bra i bådas liv(...?!)
Har även märkt att många beter sig illa på olika sätt i sina liv och sedan kommer till mig och *poff* plöstligt står jag med någon annans börda och ska fixa till allt och ska tjummelura hit och dit.
Förut har väl detta gått jättebra då mitt eget liv varit steady state s.a.s, men nu har jag själv lite tjommpoff och rummelrammel och energin och tiden räcker tyvärr inte till.
Vet inte vad som fått mig till detta stoppbeslut - gestaltterapi-personlig utveckling- lyckokurs- (eller bara fed up?!) men det känns bra.
Jag räcker ut en hand, vänds ryggen till -ja dåså. Jag lyssnar och pratar gärna, men fixar saker - nej. 
