I love you, but I love me more!
Jag har avslutat två relationer på ganska kort tid. En lång relation har jag lämnat bakom mig, det var jag som tog beslutet efter många års funderande. Det är efter denna relation som jag nu går igenom en total renvaskning/utrensning/omvandling av livet, karaktären och värderingar.
Den andra relationen ( den senaste) var relativt kort men eldig och spännande! Jag blev totalt bortstormad ett tag, men elden blev ljum.. för att sedan flamma upp igen... och åter bli ljum.... Dessa uppochnedvändningar fick mig att tappa energin samt att jag (erkänner för första gången) blev utnyttjad känslomässigt. Så jag tog helt sonika beslutet (med pushning av vänner och syster) att avsluta denna relation. Jag gjorde det kort och säkert utan någon som helst förvarning, allt för att få tillbaka min värdighet.
Jahapp, så nu har jag värdigheten kvar....
men ensamma mörka kvällar och nätter gör det svårt att känna glädje över detta....
vad spelar värdigheten egentligen för roll när det gör så ont i själen av att sakna någons famn att sömnen ej kan infinna sig?
Försöker hålla ut, vill inte vill inte ( men är så nära!) att kontakta honom, ropa att jag ångrar mig...saknar så! Har t.o.m raderat numret, så att jag inte fyllemessar i helgen (jag är en obotlig fyllemessare!). Intalar mig att det går över snart... men det gör ont så sakuli!
Nä, ska sluta skriva nu, det gör för ont att tänka på honom. Mitt "spöke".
En långis nu och sen sova.
Den andra relationen ( den senaste) var relativt kort men eldig och spännande! Jag blev totalt bortstormad ett tag, men elden blev ljum.. för att sedan flamma upp igen... och åter bli ljum.... Dessa uppochnedvändningar fick mig att tappa energin samt att jag (erkänner för första gången) blev utnyttjad känslomässigt. Så jag tog helt sonika beslutet (med pushning av vänner och syster) att avsluta denna relation. Jag gjorde det kort och säkert utan någon som helst förvarning, allt för att få tillbaka min värdighet.
Jahapp, så nu har jag värdigheten kvar....
men ensamma mörka kvällar och nätter gör det svårt att känna glädje över detta....
vad spelar värdigheten egentligen för roll när det gör så ont i själen av att sakna någons famn att sömnen ej kan infinna sig?
Försöker hålla ut, vill inte vill inte ( men är så nära!) att kontakta honom, ropa att jag ångrar mig...saknar så! Har t.o.m raderat numret, så att jag inte fyllemessar i helgen (jag är en obotlig fyllemessare!). Intalar mig att det går över snart... men det gör ont så sakuli!
Nä, ska sluta skriva nu, det gör för ont att tänka på honom. Mitt "spöke".
En långis nu och sen sova.
Kommentarer
Trackback
