sorgstigen
jag skriver ju så mycket om att man ska våga ta steget och göra det som känns rätt för då slutar det bra.
Det gäller ju även det sorgliga och tråkiga. Man måste se till sitt eget mående och liv, våga ta steget till något bättre. Och när man gör det kan andra bli sårade. Det har just hänt i mitt liv ännu en gång, och det finns inget jobbigare än att sticka kniven i någon så hjärtat brister på grund av ens beslut. Man vill någon allt gott men man kan inte erbjuda det som den andre behöver mest. För det skulle bara innebära att man offrar sig själv, vilket bara öppnar ett enorm tomrum. Vägen hit till det stenhårda beslutet har varit lång och snårig, men ändå otroligt glädjefull med många fina ögonblick.
Men att bara gå runt i cirklar med en växande frustration hos båda som till slut gnager sönder en inifrån går inte att leva med, och att sörja ett liv man aldrig fick är inget bra alternativ. Ju längre båda stannar desto längre bort försvinner ens livsdröm.
Känns som ett enormt ansvar man har för den andre, och det jobbiga just i min situation är att jag blir både den som sårar och tröstar... ett invecklat arrrangemang och ett dåligt mönster som måste avbrytas direkt, jag vet.
Att kunna sätta punkt är en viktigt del i livet, som till slut kommer hjälpa en framåt, till något som känns bra. Även fast denna punkt går rakt igenom hjärtat som en spik.
Kommentarer
Trackback
