gammalt jox om råttor från skrivbordslådan
Instängd i din bur ligger du, du fria gnagare
Väntar på mat och uppmärksamhet,
Kel och pyssel
Du undrar vad som var värst, hundra år av hat till din sort
Eller år av instängdhet och beroende
Kanske tycker du som många
Att det är tur att du bara lever i två år
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Undrar om han ser mig nu, människan som går runt mitt slott.
Undrar om han ser att jag ligger här.
Jag har legat här på samma plats i flera dagar och försöker visa vad han ska göra. Försöker visa att mitt vita mjuka golv har förbytts till en brungul kletig sörja och att jag inte längre vill ha det där hoptorkade köttet som har legat mitt i buren i en vecka. Och jag ligger också här för att han ska märka att jag har slut på vatten.
Att det är dags att han släpper ut mig nu och gör det där som han brukar göra. Det där som gör mitt golv fint och torrt igen.
Jag brukar alltid springa runt och sparka ut spån på marken utanför mitt slott för att visa att jag är glad när det är fint i mitt slott. Men han förstår inte. Han ser inte.
Mitt slott har flera våningar och är stort och vackert. Jag brukar springa runt och upp och ner på alla stegar som finns och på våningen längst upp sover jag på.
Men nu är allt smutsigt och det luktar fränt så att det känns som om min nos brinner. Jag har inte lust att göra något och jag vet att det kommer att vara så här i flera dagar till.
För så är det alltid.
Det är det enda felet här på slottet, jag kan inte öppna dörren från mitt håll. Det är bara han som kan öppna dörren och det retar mig. Det är bara han som kan styra när jag ska gå ut.
